Jag vet inte, jag vet ingenting.
Allt går åt helvete, igen. Jag trodde att jag skulle slippa det här nu!
Verkligheten smyger sig närmare och närmare för varje dag, jag vill inte låta den komma ifatt mig. Jag hatar verkligheten!


75 dagar utan den som får mig fortsätta kämpa, utan den som fyller mina lungor med luft. ♥



Den där minen, jag minns precis hur det var! Hur du tuggade på bettet och bara ville springa. Hur du "lekte" med läpparna när du var rastlös, och du såg så rolig ut! Finns den kvar idag? Finns något av den mest fantastiska individ kvar idag?

Om inte du funnits vid min sida för EXAKT 6 månader sen, hade inte jag suttit här och skrivit det här idag. Det skrämmer mig.